martincoster's posterous

I gråskala såklart.

 

Då Posterus app är fullständigt värdelös postade den endast det inledande citatet. Tar det en gång till det sista jag skriver på den här bloggen:

"Jag känner mig allt mer ointresserad av åsikter. Jag kan känna att jag nästan inte har några. Kanske några per år."

Martin Luuk

Ovanstående citat är en av de få saker som funnits kvar på min Facebook sida sedan den startades och det känns till skillnad från allt annat från de åren mer aktuellt än någonsin. Förra året öppnade en läkare mitt huvud och tog bort den lilla del av hjärnan som producerar åsikter, sedan dess är jag kliniskt befriad från denna last. Det behövdes inte fler med åsikter, världen var full av psykiskt sjuka nyliberaler, namnlösa människor som turnerar mellan tv soffor, verklighetsfrånvända marxister och bloggare. Det sista vi behövde var ännu en man som tyckte saker han tagit från andra. Den kollektiva hjärnan demaskerade mig och avslöjade att inga åsikter är mina egna, ett faktum jag väljer att kapitulera inför. Väljer istället den trygga tillvaron utan tankar och åsikter och accepterar min plats i näringskedjan. I speglen vinkar en man iklädd den medeltida narrens randiga tröja åt mig, han är symbolen för tåget som gick.

 

Via Jonas Grönlund på Twitter hittar jag den här artikeln. http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1377237/Gillberg-vill-minska-klubblive...
Kunde ha nöjt mig med åt att le åt uttrycket "parningsåren". Känner dock en att jag måste bryta emot regionalismens grundlagar och ge en lite kommentar trots att jag inte är skåning.
Det är ett relativt välbekant faktum att barnfamiljer i de lite större städerna väljer att bo kvar inne i de centrala delarna. Tror faktiskt många gör det för att kunna säga till sig själv att de precis som när de var singlar kan ta del av stadens utbud. Att de aldrig gör det är oväsentligt känslan är det viktiga. Tror därför att få vill ha designad landsbygd när de medvetet valt bort alla de vidrigheter som medföljer ett liv på landet.
Naturligtvis handlar det om att miljöpartisten Gillberg vill göra även innerstaden i Malmö till ett västra hamnen ( Malmös Hammarby Sjöstad). Det intressanta med är att vi får ännu ett tydligt tecken på att den moderata ideologin genomsyrar inte bara den samtida svenska folksjälen, alla partier tycks nu omfamnat den. Vill det sig illa kan den ta bort det som är bra med landets tredje största stad.

MIn mamma och jag brukade ha små gräl hemma om hennes tv-tittande jag upprördes över att hon så ofta valde att se vad jag definierade som skräp. Hon argumenterade för sin sak genom att hävda att hjärnan var i behov av avslappning efter en dag på jobbet. Jag menade på att om det är något hjärnan behöver efter en dag på en arbetsplats så är det att utveckling och ny input, därom tvistar de lärde tydligen fortfarande. Våra dispyter grundade sig snarare i våra olika synsätt på den kulturella dieten en synen på arbetssamhället. Våra små gräl från 90-talet dyker upp i minnet när jag noterar att Solsidan och dess premiär av säsong 2 hade 2,5 miljoner tittare. Solsidan är som bekant en perfekt beskrivning av samtiden välpolerat och välproducerat men helt utan edge precis som tiden vi verkar i just nu. En serie vars ambition inte är att driva utvecklingen framåt utan att konservera det vi har och stimulera den mättnadskänsla som fyller 30 plussare sinne och kropp. Sett ur den aspekten ett mästerverk, ser vi den som ett en potentiell inspirationskälla för framtidens skapare (obs inte hantverkare) passerar den helt obemärkt.  En tv-serie att samlas kring och prata om i alla de fikarum som installerats landet runt för att påminna oss om 1900-talet. Således  kommer det aldrig bli en serie för mig, men mamma hade nog gillat den och jag hade älskat att småbråka med henne när jag istället försökt trycka in The Trip i hennes DVD.

I morgon lägger jag 2010 till handlingar, noterar de enorma parantestecknen framför tvåan och bakom nollan. Jag arkiverar det bakom bokstaven g som i glömska. Jag provsmakar 2011 års avsmakningsmeny och noterar den hembakta doften av återerövring 

Svenska Dagbladet har i dag ett läsvärt reportage om Malmö ett av de mer lyckade i kategorin "stockholmsmedia åker till Skåne och försöker ta reda på varför dom där nere inte är som vi här uppe". Nycklen finns i reportagets avslutande ord och slutsats:

"Malmö 2010 är inte ”så jävla mycket snyggare”, tycker Staffan Valdemar Holm.

Men stan har potential. För Malmös problem är inte undangömda i någon förort.

–Om du måste konfronteras med det, om du tvingas ta den stöten tidigt. Då har du en fördel."

 

Om vi för en stund jämför med Stockholm där vi dagligen knådar våra surdegar och klappar varandra på axlen, medan vi utbyter länkar på Twitter. En stad kliniskt befriad från rasism och ojämlikhet, en plats där vi genom snillerik stadsplanering och märkliga förutsättningar (allt detta vatten) undviker allt vad konfrotation heter, här behöver vi aldrig riskera att kulturer kolliderar. Våra problem är sopade under mattan med en livstidsdom i det fördolda utdelade någon gång på 70-talet. Här kan vi tryckt fundera på den för oss olösliga gåtan varför det bara bor rasister i Skåne i stället för att konfrontera de inre demonerna och ställa oss frågan om det kanske är så att det är vi "det perfekta folket" som skapar rasisterna?